Snart får jag officiellt kalla mig för höggravid. Det är med andra ord inte alls långt kvar tills vårt barns beräknade nedkomst. Jag måste verkligen tacka universum för att jag har fått ha en så smärtfri graviditet som jag fått ha. Jag hade illamående och spydde 3-4 gånger per dag i en månads tid i vintras och har spytt en gång sen dess. Var dödstrött fram till vecka 16, men det gick om efter det och jag har kunnat träna i stort sett varje dag och gör det ännu. Foglossning har jag inte en aning om vad det är för något och sammandragningar var något som jag började känna av första gången för cirka två månader sen.
Så jag får väl lov att säga att jag har fått må oförskämt bra! Även om jag har fått må bra fysiskt så har det däremot varit tyngre psykiskt.

Vi bestämde oss för att vi ville ha barn och det har tagit oss två år att få plusset på stickan.
Det skulle ta mig fem månader att acceptera den stora omställningen i livet och inse att vi verkligen skulle bli föräldrar. Sen har jag haft något otroligt svårt att acceptera vikten som bara ökat och ökat. Jag lärde mig att leva med den förändrade kroppen men någon acceptans har aldrig riktigt växt fram. Jag har stått framför spegeln och gråtit med tanken att jag hatar att vara gravid. Jag är sjukt tacksam att min kropp kan baka ett helt nytt liv och är tacksam för just det, men jag längtar något oerhört mycket efter att få träna "på riktigt" och få tillbaka självbestämmanderätten över min kropp. 

Jag har heller inte haft några konstiga graviditetscravings förutom rågbröd, vitkål, skorpor och knäckebröd, mandariner. Det som jag haft mest cravings efter så är nog mineralvatten! Hade en period då jag drack närmare tre liter om dagen! Nu har jag trillat tillbaka till mineralvattnet och just nu känns det som om jag inte kan leva utan den här (och bananer!) :