Nu sitter vi i bilen påväg från besöket på fängelset. Det var så jobbigt, men ändå så skönt att få se honom. Det var ett avlångt rum, avlånga bord med plexiglas som avskiljde fångarna från besökarna i mitten av bordet. Det var så jobbigt för alla bara försökte överrösta varandra och ljudnivån bara steg och steg hela tiden, så första tio minuterna hörde man inte vad den andra sa. Usch jag saknar dig så mycket älskling, att inte få ha dig nära mig. Jag känner mig så sårbar, jag behöver verkligen ditt stöd nu. Vill få krypa upp i din famn och känna mig liten och älskad igen. Nästa vecka så har advokaten sagt att häktningen ska behandlas, hoppas verkligen du får komma hem till mig och magen då!